Att få äran att bli mamma är nog det största som kan hände en kvinna. Att få detta lilla knyta i sin famn och bara känna kärleken mellan mor o barn är helt otroligt starkt. Ja nu vet ju alla Ni mammor att jag pratar om kärlek på hög nivå, inte kärleken man känner till sin sambo/make eller föräldrar: Utan den där HELT OTROLIGA KÄRLEKEN som är så fantastisk och kravlös.... Man är som på moln och tänker inte befinna sig någon annan stans. Livet stannar upp och man inser att man har fått den bästa gåvan här i livet♥♥
Men att sedan vara mamma under uppväxten för sina barn är inte alltid det lättaste. Hur många ggr har man inte gråtit, anklagat sig själv för att man inte räckt till? Varit den där ylle mamman som man ska vara? Bull mamman som ska ha hela frysen full med bullar när kompisarna dyker in tillsammans med sitt barn? Eller dom där ggr man sagt att man ska gå på bio, och sedan har man inte verkställt det? Eller: MAMMA, kom! Ja, ja jag kommer snart.... Varför fann man sig inte och gick dit direkt? Nej, man tänker: Jag hinner...tiden finns??? NEJ, den gör/gjorde inte det, för kanske i just den stunden behövde mitt/ditt barn just mig/dig! Det är så lätt att se tillbaks och tänka att vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Vi tror att våra barn alltid ska finnas som "barn" men dom växer upp och blir självständiga (tack och lov) men känslan av att man inte riktigt räckte till finns alltid där.....
Alla sade åt mig när min äldste son var liten: Ta vara på den här tiden för den kommer aldrig tillbaks. Jo visst det förstod jag men att han nu är snart fyllda 26 får mig att fundera: Han är stor nu, och lever sitt eget liv tillsammans med flickvännen i hans liv. Jag är så glad att allt gått bra för min E och att han hittat sin plats och tillit här i livet. Känner jag mig obehövd? Möjligt, men kärleken till honom kommer alltid att vara nära mitt hjärta. Tittar på dotra och inser att även hon börjar växa och inte behöva mig i samma utsträckning längre:((( Men är så glad att även hon är en personlighet som ingen annan är. Jag har även i hennes uppväxt brustit i mycket som jag tycker att andra mammor varit duktiga med. MEN JAG VET: Jag har gjort allt som jag tyckt varit rätt, men sedan kan det ju bli fel men det får man stå för....Man kan inte vara "bäst" jämt!
Och vrf detta inlägg kanske du tänker? Jo för att när jag tittar på mina barn (trots att jag tycker att jag missat mycket) så kan jag bara säga att jag har skapat två underbara barn med självförtroende och styrka. Och den måste ju komma från någonstans, eller hur? Så till syvene och sist så tror jag inte att man ska anklaga sig själv för att inte varit den där "toppen uber roliga" mamma som man tror att alla andra är! Jag har gjort som jag har trott varit rätt, och andra har gjort vad dom har tyckt varit bäst. Nästa steg här är att få gåvan att bli farmor, något som jag ser så mycket fram emot....Och när åren har gått så ser jag äran att få bli mormor.
Med detta inlägg direkt från mitt hjärta, så önskar jag dig en skön kväll;) Och JA inlägget blev lite hoppigt, men vad gör väl det. Ibland behöver man bara skriva av sig och då är bloggen ett toppen verktyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar